23 aug Paris, 23 augusti 2019

För två dagar skickades boken till tryckeriet och nu är jag på kort storstadssemester.

Jag går mest, allt sittande vid datorn, särskilt under sommaren, gör att det knappast finns något annat jag har mer lust att göra.

Den här dagen har jag tillbringat med Qodrat – de som läser min bok kommer att möta honom i ett par kapitel. I slutet av september förra året klev han av tåget på Gare du Nord efter att slutligen ha gett upp hoppet om att stanna i Sverige.

I juli, knappt ett år senare, blev han beviljad ett fyraårigt uppehållstillstånd.

Men att han får stanna här är bara ett första steg, nu återstår att skaffa sig en fungerande tillvaro och det kommer inte att bli lätt. Det gäller att hitta jobb men för den som ännu inte behärskar språket är det långtifrån självklart. Qodrat jobbade svart på ett bygge några dagar tidigare i veckan. Det var han och andra som nyss kommit till landet och när jag frågade visste han inte ens hur mycket betalt han skulle få. Han hade i alla fall haft turen att kunna låna verktyg och annan utrustning, annars måste svartjobbarna själv stå för sådant.

Det är naturligtvis en mycket dålig idé för den som har uppehålls- och arbetstillstånd att jobba svart, det höll Qodrat med om. ”Men vad ska man göra?” sa han. ”Pengarna behövs ju.”

Den dagersättning som utgår under asylprocessen stryps när uppehållstillståndet beviljas (om man inte har tur att beviljas skolgång och fortsatt ekonomiskt stöd, enligt principer som jag hittills inte har begripit).

Av de unga som fortsatt sin flykt från Sverige är många nu i säkerhet i Frankrike – men de lever fortfarande i en utsatt situation. En hel del av dem har täta band till människor i Sverige – vänner, för detta lärare, familjer de har bott hos – och deras fortsatt svåra situation är därmed också en angelägenhet för många svenskar.

De frivilliga krafterna kommer att fortsätta spela roll.